musten går ur & mina ord tar slut
jag blir så ledsen när människor inte har viljan att känna lycka. jag blir ännu mer ledsen när någon som jag älskar av hela mitt hjärta gömmer sej bakom en mur hon inte vill riva. en mur som ger henne sådan trygghet, men som samtidigt gör henne så frutansvärt svag. jag hatar det. jag avskyr att inte kunna finna några ord som räcker till eller som är starka nog för att kunna övertyga om att allt slit är värt det. att det är värt allt att göra sej fri. att kunna släppa kontrollen & ta någons hand. den där hjälpande handen som är så behövlig & sååå god.
jag känner mej så arg, förbannad, men främst så är det så jävla ledsamt. sorgligt. men jag vet att jag befunnit mej där själv & jag fann en väg ut. på något sätt. jag klarade allt själv, men jag vågade be om hjälp. & det är precis lika värdefullt & starkt, om inte än starkare, att våga göra det. det är en bedrift att kunna erkänna för sej själv att man är svag. & att man behöver den där handen. som är så behövlig. som är så god. men med andan i halsen & kniven i hjärtat så känns det så sjukt hopplöst. alla ord. alla tårar. varför hjälper de inte? orden? eller gör dem det?på något sätt? tar du åt dej? lyssnar du? när ska jag lyckas trycka på on. få dej att förstå
att livet är så vackert, om vi bara vågar ge det en chans, vågar leva, vågar ge allt vi kan
för att våga nå dit