ett lugn

tänk att man ena sekunden kan känna sig så oerhört sårbar och ledsen & i nästa helt tvärtom. många säger att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken.. varför inte? egentligen. alltså. känner man sig lycklig över någonting om så bara för en sekund.. varför inte ta tillvara på den sekunden, den känslan? varför inte tillåta sig själv att känna som om man vore världens lyckligaste utan att tänka på vad som kommer sen? utan att tänka på vad som händer om allt skulle gå i spillror. som om man skulle bli bestraffad för att man känner sig lycklig. som om man tar någonting för givet på grund av det. idag hörde jag på radion att vi svenskar är bland de i världens som oroar sig mest. inte förvånad. vi oroar oss över allt (generalisering). vi oroar oss för oss själva, för andra, för vilken mat som skall ätas, vilka kläder som skall köpas, vilken tum på tvn vi ska ha, vilka gardiner som skall hänga i sovrummet, i tvrummet, vad för handdukar vi skall ha i köket, när vi skall hinna träna, varför man gått upp ett kilo, varför man säger si eller så. varför gör vi det? egentligen. vad är det som orsakar all denna oro? all denna stress? vad är det som gör att vi inte får vara lyckliga? vem är det som bestämmer vad du skall känna? & varför låter du denna person/whatever it is bestämma?

vi borde lära oss själva & varandra att acceptera det som är. vi borde sluta tänka på hur vi skall bete oss för att vara oss själva & sluta att spekulera i vad andra tycker & tänker kring det som sker i vår egen kropp, i vår egen själ.

avundsjukan vilar aldrig, lyder ett ordspråk. det kommer aldrig spela någon roll hur du gör & hur du bör. avundsjukan finns alltid där vare sig vi vill det eller ej. däremot kan vi lära oss att kontrollera den. att andas in & ut. förstå att vi är alla olika. ingen är bra på allt, men alla på något. så är det. vi får försöka att acceptera. att acceptera att den vi är, det är den vi får stå ut med. det är den vi måste lära oss att älska.

& vi måste lära oss att förstå, förstå varandra & oss själva.