ett lugn

jag lever i dåtid, nutid & framtid & jag ser inga problem med det. alla talar ständigt om att leva i nuet, men aldrig om hur det vi upplevt och det som komma skall speglar det. vi har vår ryggsäck med erfarenheter & det är dem & våra planer för framtiden som bygger vårt jag. i nutid. vårt imperfekt är ingenting vi kan förändra, men vi kan använda oss utav det & bygga styrka inom oss. jag kan exempelvis inte ta bort min ätstörning jag hade ett flertal år, jag kan inte förändra att jag ibland bankade mitt huvud mot väggen för att ta bort den inre smärtan jag knappt visste att jag kände, men jag kan använda det som min styrka, som ett verktyg för att i nutid kunna förstå & förhindra att det skulle hända igen. jag kanske kan hjälpa någon som visar samma "symptom" som jag gjorde.. jag kan använda det som en tanke att jag klarade mej att ta mej ur det, hur jag en dag bestämde mej för att det nu fick vara bra & så var det det. det är det som format den jag är idag & den jag alltid kommer att vara. det är en av de bitar i mitt liv jag är mest stolt över. inte självast ätstörning eller det destruktiva beteendet självklart, men min styrka att ta mej ur det. att kunna se med mina egna ögon inom sjukdomen & inse att jag var värd mer än så & att jag inte längre ville utsätta mej själv för den misshandel som ätstörningen gjorde.. & hur jag absolut inte ville orsaka min familj & mina vänner den smärta jag vet att jag gjorde. min styrka, den styrka jag alltid haft.. att veta att genom motgång tar man sej till stjärnorna & det är påväg dit jag är.. jag är i himlen nu, men samtidigt på jorden med stadiga fötter. jag lever i nuet, men tar med mej allt från min dåtid & tänker på hur jag vill forma min framtid. det tycker jag inte är fel. carpe diem & crea diem i all ära, men att se tillbaka & framåt är heller aldrig fel.

aldrig.