i could run for life
över en mil. en mil, tio kilometer, tiotusen meter
jag är sjukt nöjd. den första kilometern var inte härlig & jag kan helt ärligt säga att jag tänkte lägga ner & bara gå istället. jag kände mej tyngre & klumpigare än någonsin & jag trodde att jag helt plötsligt tappat allt. men så kom vändningen. jag bestämde mej för att springa vidare & efter ungefär ett halvt varv uppe på galgberget kändes det relativt bra & jag beslutade att jag skulle gå ett varv efter det första. när jag var ungefär hundra meter från "mållinjen" kände jag mej så jäkla taggad att jag tog ett varv till. när jag sedan kom mot mållinjen igen tänkte jag what the hell, jag tar ett ytterliggare. då kunde jag inte göra annat än le. en sådan stolthet.. & jag sträckte på mej & fortsatte springa. det var längesen jag sprang såhär långt nu & på en dag som denna trodde jag aldrig att jag skulle göra det. men det gjorde jag & men hjälp av min vilja & min beslutsamhet så kändes allt så enkelt. jag hade säkerligen kunnat springa minst ett varv till, men när jag på tredje varvet fick upp lite av chokladen jag tidigare ätit bestämde jag att de nu fick vara bra. att jag nu skulle vara nöjd & glad överdet jag åstadkommit. & om jag är. såhär i efterhand känner jag mej nästan starkare än någonsin & nu vet jag me hundra procent säkerhet att jag i maj nästa år kommer att klara göteborgsvarvet & jag är desstom säker på att håller jag motivation, träning & kärlek för det så kommer jag klara marathon om två år.
nu är jag mer säker än någonsin
tiden
jag sprang utan att ta tid till galgberget [ungefär en kilometer]. väl uppe sprang jag alltså tre varv á tre kilometer på 54.58, vilket jag tycker är en oerhört bra tid för att inte ha tränat särskilt mycket. åååh, så kuul att jag äntligen känner mej nöjd! nu ska jag bara keep it up & inte köra alltför hårt. den här gången vill jag inte tappa gnistan.
jag är sjukt nöjd. den första kilometern var inte härlig & jag kan helt ärligt säga att jag tänkte lägga ner & bara gå istället. jag kände mej tyngre & klumpigare än någonsin & jag trodde att jag helt plötsligt tappat allt. men så kom vändningen. jag bestämde mej för att springa vidare & efter ungefär ett halvt varv uppe på galgberget kändes det relativt bra & jag beslutade att jag skulle gå ett varv efter det första. när jag var ungefär hundra meter från "mållinjen" kände jag mej så jäkla taggad att jag tog ett varv till. när jag sedan kom mot mållinjen igen tänkte jag what the hell, jag tar ett ytterliggare. då kunde jag inte göra annat än le. en sådan stolthet.. & jag sträckte på mej & fortsatte springa. det var längesen jag sprang såhär långt nu & på en dag som denna trodde jag aldrig att jag skulle göra det. men det gjorde jag & men hjälp av min vilja & min beslutsamhet så kändes allt så enkelt. jag hade säkerligen kunnat springa minst ett varv till, men när jag på tredje varvet fick upp lite av chokladen jag tidigare ätit bestämde jag att de nu fick vara bra. att jag nu skulle vara nöjd & glad överdet jag åstadkommit. & om jag är. såhär i efterhand känner jag mej nästan starkare än någonsin & nu vet jag me hundra procent säkerhet att jag i maj nästa år kommer att klara göteborgsvarvet & jag är desstom säker på att håller jag motivation, träning & kärlek för det så kommer jag klara marathon om två år.
nu är jag mer säker än någonsin
tiden
jag sprang utan att ta tid till galgberget [ungefär en kilometer]. väl uppe sprang jag alltså tre varv á tre kilometer på 54.58, vilket jag tycker är en oerhört bra tid för att inte ha tränat särskilt mycket. åååh, så kuul att jag äntligen känner mej nöjd! nu ska jag bara keep it up & inte köra alltför hårt. den här gången vill jag inte tappa gnistan.
Kommentarer
Trackback