ett lugn

när jag lyssnar på david gray tänker jag på hösten. höstas. hur mitt liv pendlade från yta, till botten, hur mitt humör gick som berg & dalar. hur jag ena stunden kände mej lycklig & andra som världens mest olyckliga. det var fruktansvärt. jag minns att jag intalade mej själv om hur bra allt var, men samtidigt var det som om jag var rädd för att må bra på riktigt. som att jag var rädd för att släppa taget om det där som gjorde ont i mej. som om det var mitt skyddsnät samtidigt som det var någonting som tryckte ned mej något oerhört. sen en dag bestämde jag mej, jag tänker göra allt som står i min makt för att må bra. ingen förtjänar att gå omkring & må dåligt, inte jag, inte du, ingen.

varje dag numera jobbar jag för att få ett fint & drägligt liv. det liv som jag förtjänar. jag har slutat fokusera på allt som jag tidigare tyckte var fel i mitt liv. i synnerlighet vad jag tyckte var fel på mej själv. där fanns tusen fula ord jag talade för mej själv mot mej själv varje dag. det gör ingenting gott. ingenting. idag gör jag så gott jag kan me att undvika det där dåliga, men det är lätt att falla tillbaka. dock vet jag idag hur jag ska hantera de situationer då det inträffar. som jag levde mitt liv under ett flertal år vill jag aldrig mer ha det. att kasta smuts på sej själv är precis lika dumt som att smutskasta någon annan.

vi är så vackra allesammans, vi har alla någonting som ingen annan har